Denna gång börjar historien på buss 17 på väg hem från ett besök på östra sjukhuset.
Jag var där på undersökning för en gammal sjukdom som jag inte tänker beskriva djupare just nu.
Efter att lite förudmjukande ha beskrivit exkrement för en person jag aldrig har träffat kände jag mig inte som någon superhjälte. På väg hem begrundade jag det svar jag fått.
Jag försökte koppla bort den smått omysiga känsla genom att läsa en bok. Efter 3-4 hållplatser händer det.
Jag anar att något stort är på väg att hända när bussdörrarna öppnas och tittar upp från min bok.
Det börjar att jag ser att någon försedd med en truckerkeps kliver på.
Jag vrida huvudet lite för att se lite bättre.
Jag sitter längst bak till höger på bussen och ser inte så bra därifrån.
Personen som kliver på börjar gå åt mitt håll och tittar ner så jag ser inte dennes ansikte.
Vad jag däremot ser är skinnjackan, blåjeansen, ett par stora hörlurar och något som jag antog var en smartphone i handen.
Jag kom att tänka på teknologiutvecklingen och han tänka på hur guld det är att jag med bandet jag spelar med släppt en splittkassett med ett brasilianskt punkband.
När personen med truckerkepsen kommer närmre ser jag att smartphonen inte är någon smartphone utan en kassett-freestyle. Fan vad guld är min första tanke.
Den här personen kör stenhårt på skinnpaj, truckerkeps, jeans och freestyle.
Det är uppenbart ingenting personen skäms över utan denne visar i princip upp den för alla omkring.
Personen har ett budskap till alla i bussen.
"Jag skiter i alla dina värdelösa vanor och normer! Jag bryr mig inte ett piss om vad du tycker. Du är en idiot som har gått på köphysterin och säljer din själ för att ha råd med någonting som företagen har sagt åt dig att du behöver fast vi i 20 år har haft det framför oss hela tiden. Det har inte att göra med att du vill lyssna på musik längre. Det handlar om att du desperat vill visa att du duger till genom att säga förlåt och acceptera vad marknaden säger att du har för livsstil. Förutom att din livsstil inte har att göra med någon vald stil utan en av marknaden påtvingad försäljning."
Den här personen har vid det här laget blivit min idol. Den nya tidens profet och frälsare.
Jag vill inget hellre än att kasta mig framför hans fötter och gråtandes be mig att få slå följe och få ta del av denne upphöjdes gudomliga budskap.
Det är ingen tvekan om att just detta ögonblick är en vändpunkt i mitt liv. Det är här mitt nya liv börjar.
Den nya frälsaren kommer närmre och närmre och mig och sätter sig precis bredvid.
Jag är paralyserad av upphetsning och all förväntan och känner att mitt salivförråd helt tagit slut.
Sakta, sakta börjar frälsaren vrida på huvudet av mitt håll.
Mina fingrar är helt iskalla och jag känner att bristen på blodtillförsel till huvudet gör att jag känner mig svimfärdig. Jag spänner hela min kropp och borrar högerhandens naglar i armstödet på bussen.
Nu tittar han rakt emot mig och jag förstår ingenting.
Den nya frälsaren... ...har downs syndrom.
Jag försöker säga någonting men då jag är helt torr i hela munnen blir mina tafatta försök till frågor mest ett smackande.
Jag känner mig alldeles varm men samtidigt iskall och kallsvetten pärlas i pannan.
Han tittar på mig en kort stund och sliter sen sedan fram en kassett direkt från innerfickan på sin skinnjacka och byter band i freestylen.
Jag sitter som förstenad i vad som känns flera timmar.
Jag säger ingenting men frälsaren ser rakt in i min själ och har sedan länge läst av hela mig.
Efter ett tag när jag blir mottaglig ser jag hans svar i hans ögon.
De säger mig:
-Ja. Det stämmer men det är ok.
Jag förstår inte vad han menar men jag lyckas slappna av lite grann och spänningen i kroppen börjar sakta avta.
Vi sitter tysta bägge två och han vänder huvudet och tittar framåt.
Jag förstår att han inte tittar in i bussen. Han ser in i framtiden, han ser i det förflutna och han ser allt.
Från den första amöban på jorden till den sista varelsen i universum.
Det är då jag inser storheten i att han talat direkt till mig.
Han går av bussen och tittar tillbaks till mig och upprepar återigen:
-Ja. Det stämmer men det är ok, innan han går av bussen och försvinner in i folkhavet vid nordstan.
Alldeles matt sitter jag och begrundar vad det egentligen är jag har fått svar på.
Innan jag stiger av bussen slår det mig.
Han har inte svarat på mina tankar om att han har downs syndrom.
Det gällde inte honom alls.
Det han svarat på är mina frågor som är rotade i mitt djupaste inre.
-Finns det någon mening med min existens?
-Jag har så många fel och brister. Kan jag verkligen leva här?
Efter den insikten lämnade jag bussen och gick hem. Istället för ett obehag som innan denna händelse känner jag istället ett behagligt lugn.
Jag kan se tillbaka på min förra berättelse om de skrikande tjejerna med downs syndrom ur ett helt annat perspektiv. Jag flinar inte längre åt dem. Det är mig jag skrattar åt.
Det är jag som var clownen som inte såg min egen del i berättelsen som den livsnervösa människan som sökte bekräftelse genom att skratta åt några med downs syndrom.
Jag ser inte längre ner på människor med downs. Jag ser upp till dem. Det är trots allt de som har fått mig att bli en helt annan människa. En människa med livsinsikt.
Genom att dela ett par minuter med en med downs syndrom fick jag ett lugn som jag sökt i snart 30 år.
Jag kan stolt säga att jag blivit ägd av en person men en extra gudomlig kromosom.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar