På väg hem från jobbet byter jag spårvagn och förbereder mig för att hoppa på nästa vid nordstan.
Mitt emot spårvagnshållplatsen står två perosner av kvinnligt kön och bråkar. De är uppskattningsvis 150 centimeter långa och runt 20-25 år gamla. På bägge personer är ögonen väldigt centrerade i ansiktet på både höjden och längden.
De talar bägge något osammanhängande och har ett väldigt yvigt kroppsspråk.
Den ena personen, som jag härefter refererar till som person A, skriker till den andra personen, som jag kommer att kalla person B, och jag uppfattar "-jag tänker lämna dig här".
B svarar med att skrika tillbaks till A: "-Gör inte det! Då blir jag ju ensam!".
A stannar upp för några sekunder och svarar med att skrika något som endast innehåller vokaler.
B svarar snabbt med att skrika något som innehåller ännu färre vokaler.
A skriker ett kort skrik och börjar i snabb takt gå ifrån spårvagnshållplatsen och ämnar lämna B ensam kvar.
B börjar följa efter A och vevar mycket med armarna och skriker återigen. Ännu högre och fortfarande bara vokaler.
A tittar inte åt B's håll utan fortsätter att gå.
B skriker ännu högre, stannar och börjar slå huvudet i ena stolpen tillhörande spårvagnskuren.
A vänder sig om och skriker "-Men vänta! Sluta!"
B slutar slå huvudet i stolpen, håller händerna mot pannan och börjar gråta högljutt.
A går tillbaka, håller om B och bägge går därifrån.
Jag tänker inte kommentera betraktelsen med några värderingar.
Uppdatering. 3:e sept.
Men nu kan jag inte hålla mig längre..
Jag dog inombords när jag såg detta. Man har ju ofta hört att när någon nyser men inte nyser helt ut utan försöker hålla den inne så försvinner en massa hjärnceller.
Jag försökte vara en anständig medborgare och inte lägga mig ned och grina ut njuren men höll mitt kompletta asgarv inne. Man brukar säga att ett gott skratt förlänger livet. Att hålla det här inne gjorde att en liten, liten bit av min själ förgicks och jag kan ha dragit på mig en nervskada.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar