lördag 11 augusti 2012

En gräsänklings matdagbok.

Det är konstigt hur snabbt man kan komma ur sina vanliga matvanor.
Normalt sätt är det jag som lagar mat hemma. Det behöver inte betyda att det alltid är 2 timmars matlagning bakom. Tvärtom, det brukar vara rätt snabblagad mat men ändå lagad mat.
Nu när sambon är bortrest på semestern är glädjen att laga en ordentlig måltid lika med 0.






Dag 1.

Frukost: Uteblev.
Lunch: Uteblev.
Middag: Broccoli och microvärmda köttbullar.

Dag 2.

Frukost. Uteblev.
Lunch. Fil blandat med spenat.
Middag: Tre 90-gramsburgare (bara köttet) med broccoli och 2 ägg.

Dag 3.

Frukost. Uteblev.
Lunch. Två 90-gramsburgare inlindade i tortillabröd med hackad gurka och tomat.
Middag. Återstår att se. Troligtvis inte.

Nu tar matlagningen på sin höjd 2 minuter.

fredag 27 juli 2012

Revival

Man kan inbilla sig att bloggen får liv för att man skaffar en blogg-app. 🐨

onsdag 14 september 2011

the return...

Den här berättelsen handlar om ett avgörande ögonblick.

Denna gång börjar historien på buss 17 på väg hem från ett besök på östra sjukhuset.
Jag var där på undersökning för en gammal sjukdom som jag inte tänker beskriva djupare just nu.
Efter att lite förudmjukande ha beskrivit exkrement för en person jag aldrig har träffat kände jag mig inte som någon superhjälte. På väg hem begrundade jag det svar jag fått.
Jag försökte koppla bort den smått omysiga känsla genom att läsa en bok. Efter 3-4 hållplatser händer det.
Jag anar att något stort är på väg att hända när bussdörrarna öppnas och tittar upp från min bok.
Det börjar att jag ser att någon försedd med en truckerkeps kliver på.
Jag vrida huvudet lite för att se lite bättre.
Jag sitter längst bak till höger på bussen och ser inte så bra därifrån.
Personen som kliver på börjar gå åt mitt håll och tittar ner så jag ser inte dennes ansikte.
Vad jag däremot ser är skinnjackan, blåjeansen, ett par stora hörlurar och något som jag antog var en smartphone i handen.
Jag kom att tänka på teknologiutvecklingen och han tänka på hur guld det är att jag med bandet jag spelar med släppt en splittkassett med ett brasilianskt punkband.
När personen med truckerkepsen kommer närmre ser jag att smartphonen inte är någon smartphone utan en kassett-freestyle. Fan vad guld är min första tanke.
Den här personen kör stenhårt på skinnpaj, truckerkeps, jeans och freestyle.
Det är uppenbart ingenting personen skäms över utan denne visar i princip upp den för alla omkring.
Personen har ett budskap till alla i bussen.
"Jag skiter i alla dina värdelösa vanor och normer! Jag bryr mig inte ett piss om vad du tycker. Du är en idiot som har gått på köphysterin och säljer din själ för att ha råd med någonting som företagen har sagt åt dig att du behöver fast vi i 20 år har haft det framför oss hela tiden. Det har inte att göra med att du vill lyssna på musik längre. Det handlar om att du desperat vill visa att du duger till genom att säga förlåt och acceptera vad marknaden säger att du har för livsstil. Förutom att din livsstil inte har att göra med någon vald stil utan en av marknaden påtvingad försäljning."
Den här personen har vid det här laget blivit min idol. Den nya tidens profet och frälsare.
Jag vill inget hellre än att kasta mig framför hans fötter och gråtandes be mig att få slå följe och få ta del av denne upphöjdes gudomliga budskap.
Det är ingen tvekan om att just detta ögonblick är en vändpunkt i mitt liv. Det är här mitt nya liv börjar.

Den nya frälsaren kommer närmre och närmre och mig och sätter sig precis bredvid.
Jag är paralyserad av upphetsning och all förväntan och känner att mitt salivförråd helt tagit slut.
Sakta, sakta börjar frälsaren vrida på huvudet av mitt håll.
Mina fingrar är helt iskalla och jag känner att bristen på blodtillförsel till huvudet gör att jag känner mig svimfärdig. Jag spänner hela min kropp och borrar högerhandens naglar i armstödet på bussen.
Nu tittar han rakt emot mig och jag förstår ingenting.
Den nya frälsaren...      ...har downs syndrom.

Jag försöker säga någonting men då jag är helt torr i hela munnen blir mina tafatta försök till frågor mest ett smackande.
Jag känner mig alldeles varm men samtidigt iskall och kallsvetten pärlas i pannan.
Han tittar på mig en kort stund och sliter sen sedan fram en kassett direkt från innerfickan på sin skinnjacka och byter band i freestylen.
Jag sitter som förstenad i vad som känns flera timmar.
Jag säger ingenting men frälsaren ser rakt in i min själ och har sedan länge läst av hela mig.

Efter ett tag när jag blir mottaglig ser jag hans svar i hans ögon.
De säger mig:
-Ja. Det stämmer men det är ok.
Jag förstår inte vad han menar men jag lyckas slappna av lite grann och spänningen i kroppen börjar sakta avta.
Vi sitter tysta bägge två och han vänder huvudet och tittar framåt.
Jag förstår att han inte tittar in i bussen. Han ser in i framtiden, han ser i det förflutna och han ser allt.
Från den första amöban på jorden till den sista varelsen i universum.
Det är då jag inser storheten i att han talat direkt till mig.
Han går av bussen och tittar tillbaks till mig och upprepar återigen:
-Ja. Det stämmer men det är ok, innan han går av bussen och försvinner in i folkhavet vid nordstan.
Alldeles matt sitter jag och begrundar vad det egentligen är jag har fått svar på.

Innan jag stiger av bussen slår det mig.
Han har inte svarat på mina tankar om att han har downs syndrom.
Det gällde inte honom alls.
Det han svarat på är mina frågor som är rotade i mitt djupaste inre.
-Finns det någon mening med min existens?
-Jag har så många fel och brister. Kan jag verkligen leva här?

Efter den insikten lämnade jag bussen och gick hem. Istället för ett obehag som innan denna händelse känner jag istället ett behagligt lugn.
Jag kan se tillbaka på min förra berättelse om de skrikande tjejerna med downs syndrom ur ett helt annat perspektiv. Jag flinar inte längre åt dem. Det är mig jag skrattar åt.
Det är jag som var clownen som inte såg min egen del i berättelsen som den livsnervösa människan som sökte bekräftelse genom att skratta åt några med downs syndrom.
Jag ser inte längre ner på människor med downs. Jag ser upp till dem. Det är trots allt de som har fått mig att bli en helt annan människa. En människa med livsinsikt.
Genom att dela ett par minuter med en med downs syndrom fick jag ett lugn som jag sökt i snart 30 år.

Jag kan stolt säga att jag blivit ägd av en person men en extra gudomlig kromosom.

torsdag 1 september 2011

sakligt nu, sakligt...

Jag ska försöka att på ett sakligt sätt beskriva nyss skådade betraktelse.

På väg hem från jobbet byter jag spårvagn och förbereder mig för att hoppa på nästa vid nordstan.
Mitt emot spårvagnshållplatsen står två perosner av kvinnligt kön och bråkar. De är uppskattningsvis 150 centimeter långa och runt 20-25 år gamla. På bägge personer är ögonen väldigt centrerade i ansiktet på både höjden och längden.
De talar bägge något osammanhängande och har ett väldigt yvigt kroppsspråk.
Den ena personen, som jag härefter refererar till som person A, skriker till den andra personen, som jag kommer att kalla person B, och jag uppfattar "-jag tänker lämna dig här".
B svarar med att skrika tillbaks till A: "-Gör inte det! Då blir jag ju ensam!".
A stannar upp för några sekunder och svarar med att skrika något som endast innehåller vokaler.
B svarar snabbt med att skrika något som innehåller ännu färre vokaler.
A skriker ett kort skrik och börjar i snabb takt gå ifrån spårvagnshållplatsen och ämnar lämna B ensam kvar.
B börjar följa efter A och vevar mycket med armarna och skriker återigen. Ännu högre och fortfarande bara vokaler.
A tittar inte åt B's håll utan fortsätter att gå.
B skriker ännu högre, stannar och börjar slå huvudet i ena stolpen tillhörande spårvagnskuren.
A vänder sig om och skriker "-Men vänta! Sluta!"
B slutar slå huvudet i stolpen, håller händerna mot pannan och börjar gråta högljutt.
A går tillbaka, håller om B och bägge går därifrån.

Jag tänker inte kommentera betraktelsen med några värderingar.

Uppdatering. 3:e sept.
Men nu kan jag inte hålla mig längre..
Jag dog inombords när jag såg detta. Man har ju ofta hört att när någon nyser men inte nyser helt ut utan försöker hålla den inne så försvinner en massa hjärnceller.
Jag försökte vara en anständig medborgare och inte lägga mig ned och grina ut njuren men höll mitt kompletta asgarv inne. Man brukar säga att ett gott skratt förlänger livet. Att hålla det här inne gjorde att en liten, liten bit av min själ förgicks och jag kan ha dragit på mig en nervskada.

tisdag 12 juli 2011

politik..

Det här blir inget långt inlägg. Måste sova för att komma upp tidigt och hämta åtgärdad bil och sen åka till jobbet.

Jag är inne på facebookgruppen "Mejla din bild till Jimmie Åkesson" angående att någon skriker åsiktsregistrering för någon journalist som tog lite bilder. Jag har sett videon men har svårt att dra parallellen till åsiktsregistrering.
Hur som helst.

Det som är spännande är att i den gruppen är det många som skriver sina åsikter.
95% av de som skriver försöker bara ge sin, till synes, snäva bild av verkligheten.
Många är självklart anti-SD och väldigt många är pro-SD.
Inte många verkar ha någon självdistans utan antingen är man 110% SD eller 110% mot SD.
Som att fansen till manowar och slipknot skulle göra upp om vilket det bästa bandet var.

En länk som dyker upp med 20 minuters mellanrum som är pro-SD är länken ni kan se nedan.
Skrattretande. Jag förstår var man vill komma någonstans, likväl som jag stör mig på nazistgrupper stör jag mig på grupper som AFA som bara är varandras motpoler men att säga att alla antirasister är anti-vita är det största skämt jag sett. Inte ens hardcore-patrioter kan väl tycka att det här är en genomtänkt och bra video som på ett bra sätt får fram vad de står för.
Pro-SD har en förmåga att se sverige som en dystopi med allt som har med invandrare att göra. Bara valvideon tyckte jag sa en hel del.

Å andra sidan i de anti-SD's läger. Vi har de som skriker rasist till den som kritiserar invandringen och som en motpol till pro-SD som säger att varenda slant går förlorad på de där invandrarna kommer helt fantastiska argument.
"Sverige tjänar ofantliga summor på invandringen från krigsländer", Jasså? Ofantliga!?

Jag känslan av samma starka källor som ligger till grund 30 sekunder in i följande videoklipp:

Självklart finns det välutbildade som flyttar hit och får bra jobb och drar in pengar till sverige men är det verkligen en majoritet? Är inte de flesta som kommer hit lågutbildade, har svårt att få jobb och därmed kostar mer? Jag ska inte säga något, jag har inte själv några källor att flasha med så jag sitter inte inne med en absolut sanning men det låter mer rimligt. Därmed är det inte sagt att det blir samma dystopi som en pro-SD förespråkare kan hävda men det kanske faktiskt inte ger så mycket?
Jag skulle vilja uppmuntra till att försöka tänka lite djupare, kanske ha lite fler infallsvinklar och inte bara välja en sida. Det blir lätt som att välja fotbollslag annars. Man står fast vid sitt lag även fast de kanske inte går särskilt bra för dem och fast några av spelarna inte är särskilt bra.
Lite klen jämförelse måhända. Det är ju inga tisdagskalsonger direkt.

Nu kommer århundradets liknelse!
Istället för att du står vid kinabuffén och bara väljer att äta friterade räkor med sötsur sås skulle jag rekommendera att ta lite av varje. Förutom att äta några räkor kan du ta friterad kyckling som ändå kanske är lite samma sak men ändå lite annorlunda men du kanske lassar på lite stekt biff med bambuskott på ena kanten och tar några vårrullar med extra soja i andra kanten. Det kan göra dig gott.
Slutsats: att bara välja samma mat från det politiska smörgåsbordet ger dig skörbjugg.
Försök att se vad som ligger bakom argumenten från alla parter.

Make till pretentiöst inlägg kommer ni nog aldrig mer att skåda. Jag är inte mycket av politiker så det kommer inte bli många mer sådana inlägg.

söndag 3 juli 2011

skit, piss och gnäll

Nej, det här kommer inte att handla om avföring för att göra alla exkrementsdyrkare besvikna.
Alla som lider av svårt lättpåverkad sinnesstämning bör sluta läsa.
Det finns barn och ungdomar som kanske inte heller bör läsa detta inlägg.
Vänner och familj som är överdrivet oroliga över allt bör inte heller läsa detta inlägg.

När jag tänker efter är den enda som inte inte borde läsa detta inlägg jag och jag är så trött på mig själv att jag inte orkar med mer av mig själv just nu.
Så vart står vi då?
Ingen borde alltså läsa detta inlägg och än mindre borde detta inlägg existera.



Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har ingen plan, ingen idé, egentligen ingen lust, gör det i brist på annnat.
Precis som livet självt just nu.
Så trött på allt. Gnäll, gnäll, gnäll.
Utöver min sinande livsgnista, lust och energi så verkar allt som är i min ägo gå sönder, förfalla, tappas bort eller bli värdelöst på annat sätt.
Vissa dagar kan livet med EXAKT samma förutsättningar kännas rätt ok ändå medans andra dagar är det på gränsen till värdelöst. Jag undrar hur det kommer sig.
Jaja, gör något mer givande än att läsa mer av detta inlägg nu. Snyt er eller nått.