fredag 19 april 2019

Star Trek - Animated Series. Plot till nytt avsnitt.

Så här va. Jag har kollat igenom en massa avsnitt av Star Trek - Animated Series.
Fantastisk serie som borde fortsätta.
Bara för att ha kuk lekte jag fram en plot till ett nytt avsnitt.



Star Trek Animated series 2020 nr1

Enterprise åker på uppdrag för att ta reda på och kategorisera nya växtarter på en planet där mutationer sker med 10 000 gånger så vanligt intervall en på andra ställen så att nya arter snabbt uppstår.
De börjar märka att konstiga glitchar uppstår. Plötsligt kan datorn inte uppfatta datum. Och alla klockor får problem med att visarna börjar snurra.

Kirk kontaktar federationen för att höra om de upplevt samma sak vilket alla de pratar har.
De får höra att någon i federationen hört ett rykte om att någon från Kzinti skulle använt tidsresor för tveksamma ändamål. De uprättar länk med denne personen och får höra att kzinterna, en mindre avancerad civilisation, har lyckats få tag teknologi som möjliggör tidsresor. De har åkt tillbaks i tiden och kidnappat stora krigsledare/tyranner från jorden för att få deras input i krigsföring och propagandamakande. Detta för att få hjälp i att vinna ett krig som dragit ut på tiden eftersom de är bra på att kriga men dåliga strateger. Vad de inte förstår att de gjort är att de orsakat revor i tidsnätet som kommer göra att hela universum kommer att implodera. Spock kommer fram till att det troligtvis är detta som förelåg Big Bang, någon klåpare från ett tidigare universum som nyttjade tidsresor på fel sätt så att alllt blev en enda massa och sedan exploderade igen. Han kommer fram till att det visserligen inte är fel med en omstart och att det vore intressant hur det skulle utvecklas, skulle allt se annorlunda ut? Hur många gånger har detta hänt tidigare egentligen? Är det en evig tidsloop där felaktiga tidsresor är det förödande slut som får universum att återgå till ett enda kompakt klot? Hur började det universum som inte startade genom en omstart?
Kirk håller med om att det är intressant men undrar hur mycket tid de har. Efter en massa antaganden och slutsatser kommer Spock fram till att de 24 timmar på sig att:


  1. Få tag på saken som möjliggör tidsresor.
  2. Lokalisera varje diktator för att föra tillbaks dem till sin epok.
  3. Hitta data som gör att de kan se exakt var och när de blev bortförda.
  4. Hitta ett sätt som gör att de kan radera minnet så att ingen kommer ihåg vad som hänt.
  5. Påverka så lite som möjligt vid återlämnandet för att inte deras egen tid ska förändras


De börjar höra sig för och får reda på att det finns en civilisation, tursamt nog, i närheten som har en speciell typ av kristall som de kan använda för att radera minnen. Med deras teknik har de lyckats hitta ett sätt att tidsbestämma hur långt bak man ska glömma bort. Kirk pratar med en kvinnlig president där och lyckas charma henne så att de gärna skänker bort minneskristallen med instruktion mot att fortsätta leva. Presidenten suckar lätt och har en drömmande blick när Kirk och Spock åker. I bakgrunden ser man en sur blick från hennes man.
Enterprise färdas i ilfart till Kzinti. Kirk börjar prata med olika kzinter som inte visar någon vilja av att ha med dem att göra. När de desperata kräver att få svar hamnar de i flertal slagsmål med kzinter som är ointresserade av att gola. Tillslut lyckas de efter ett slagsmål få information av en numer lätt sargad kzint som förklarar att han i en bar fick höra skryt om att någon rest i tiden. Han vet inte vem som sade det men överhörde en diskussion där någon genom tidsresor fångat krigsledare från jorden och denne personen skröt med deras namn.
Gengis Kahn – för sina tydliga framgångar,  Saddam Hussein – de gillade sättet han styrde på och beundrade hans sätt att handskas med sitt fölk, Atilla the hun – de gillade hans oerhörda grymhet men att han ändå lyckades erövra stor del av romerska riket samt Adolf Hitler – inspirerade av hans taktik att erövra stora delar av europa.

De får namn på baren åker genast dit.
Smutsigt och dystert. Inget band som spelar cantina song. Bara väggar som skriker ångest och aggression. De vet inte vem de ska prata med men plötsligt hör de en väldigt berusad person som vädjar till två kzinter att de har tagit fel och att han vill tillbaks till jorden.
Det är Adolf Hitler. Men det är inte den tyska ledaren Adolf Hitler som stred för ett tredje rike. Det är revisorn Adolf Hitler från Zurich vars stora passion utanför jobbet var botanik.
Kirk och Spock tittar på klockan och ser att de nu bara har två timmar på sig att föra tillbaks ledarna och Adolf. Kirk och Spock förklarar läget för Kzinterna som inte vill lyssna. Om inte de vinner sitt krig kan allt lika gärna skita sig.
Medan Kirk muckar bråk med den ena Kzinten och avleder uppmärksamheten gör Spock en sinnesöverföring med den andra för att få informationen av var ledarna befinner sig och var han kan hitta tidsapparaten.
Kirk vinner striden knappt, det går åt många bord, stolar och dubbelhandsslag för att besegra motståndaren. Spock använder sitt vulcangrepp för göra den andra medvetslös. Kirk muttrar att han kunde hjälpt honom eftersom han inte behövde slåss och blev klar ganska tidigt. Spock säger att han behövde en stund för att räkna ur var de olika platserna är som de andra ledarna är på och var och när de kidnappades. Han vet nu också vart tidsapparaten är.

De hittar tidsapparaten hemma hos en av de avsvimmade kzinterna. Helt öppet på ett bord.
Kirk:
-I vissa avseenden är kzinterna verkligen ett primtivt folk. Mer avancerade folk hade haft vett att gömma eller låsa in en sådan här sak.

De letar upp alla ledare som var utspridda på olika platser. Spock berättar under tiden de färdas att anledningen till att de är på spridda platser är att det inte gick att ha dem tillsammans då så starka personligheter inte kunde komma överens om någonting utan alla ville bara få sin egen vilja igenom.
Kirk berättar för Spock att han vill tala alla ledare tillrätta om att inte använda inhumana metoder i sina krig. Spock förklarar att det är meningslöst eftersom de ändå inte kommer komma ihåg någonting efter att de använt kristallen. Kirk vill ändå tro att det någonstans går in, för att eventuellt mildra folks lidande. Han försöker göra detta vid varje plats de ska återlämnas på innan minnet raderas.
Gengis säger att han ska sluta beordra sitt folk att sluta lemlästa folk levandes men inte kan lova någonting. De tömmer hans minne och lämnar honom vid ett tält där han kidnappades.
Saddam säger att han gör vad han behöver och att ingenting kan ändra på det. Kirk inser att han inte kommer längre innan de tömmer hans minne och lämnar honom vid det sitt hemmagym där han bortförts från.
Sedan är det dags för Atilla the Hun att lämnas. Kirk ber honom att inte såga folk itu. Attilla skrattar bara åt vad Kirk säger och spottar honom i ansiketet. Kirk, redan frustrerad över de tidigare resultaten kan inte behärska sig utan ger honom ett par snytingar innan Spock snabbt är framme med kristallen och tömmer Atillas minne och de lämnar honom vid en bänk vid det bord där han suttit ensam och druckit. Enda skillnaden nu är att han har blåklocka och en bula i pannan. När de åkt tillbaks förklarar Spock att det var onödigt men att folk bara kommer tro att han hamnat i slagge på fyllan och att det inte bör påverka tiden nämnvärt.
De tittar på klockan och ser att det nu bara är 10 minuter kvar innan Adolf Hitler behöver vara hemskickad. Adolf har börjat få storhetsvansinne efter att ha umgåtts med de stora ledarna. Han håller en tröttsam monolog om att han ska förklara vad han varit med om för att själv bli en ledare och med den informationen kunna styra som han vill och erövra länder. Spock förklarar att det logiska är att folk kommer tro att han är galen och att ingen kommer lyssna på honom men Adolf är inte mottaglig för Spocks kritik. Spock suckar och när de åkt tillbaka till den säng där han hämtades försöker Spock använda kristallen men märker att den laddats ur. Det är nu bara 3 minuter kvar innan Adolf måste vara återlämnad. Kirk pratar snabbt med Spock om att de nu behöver ivf få Adolf att förstå att han behöver vara tyst om det här för att inte det ska ske för stora fluxationer i deras tid. Spock börjar med en sinnesöverföring och visar det dödliga och brutala resultatet av alla krig fram till deras egen tid för att få Adolf att förstå att han inte ska syssla med sånt utan återgå till sitt och vara tyst om detta. Men alla bilder av massgravar och blodiga slag blir för mycket för Adolf. Något i hans ögon har förändrats. Han verkar inte kunna fokusera längre och skrattar och gråter om vartannat innan han blir helt tyst. De har nu bara några sekunder innan de behöver vara tillbaka till sin egen tid. Spock höjer på armarna i en gest som visar att han inte hinner göra mer och de strålar iväg sig till sin egen tid.
Det första de märker är att tidsreseapparaten tagit skada av alla tidsresor på så kort tid och delar av den ryker.
Allt är tillsynes som vanligt och Kirk pustar ut. Spock undersöker tidsapparaten och konstaterar att den nu är obrukbar och inte går att laga.
Kirk suckar tungt.
-Spock, förstå mig rätt nu. Vi har räddat universum från undergång och det borde jag finna en stor glädje över. Men jag kan inte sluta tänka på den oskyldige mannen som vi satte i ett vegetabilt tillstånd innan vi åkte och det grämer mig.
-Kirk, jag förstår att det är din omedelbara reaktion. Men om du använder din logik ser du att felet egentligen inte beror på någonting vi gjort. Det var Kzinterna som förde dem hit och gjorde att vi hamnade under en stor tidspress. Det var Kzinterna som skulle använda deras ledarskaps- och krigsförmågor för att vinna ett krig de trodde att de här männen skulle kunna hjälpa dem med. Vi gjorde bara vad vi kunde med det vi hade att jobba med och med den tiden som fanns. Jag kan inte se att vi hade kunnat göra någonting annorlunda för att så lite som möjligt påverka vår nutid.
-Nej Spock, du har väl rätt som vanligt. Men jag kan inte komma ifrån känslan.
-Människor.
De söker i datorn efter hur det gått i kriget som kzinterna är en del av. Det visar sig att den enda som lyckats bidra till kriget var Adolf Hitler som tagit fram ett gift ur Kzinternas växter som är väldigt dödligt.
Spock:
-Faschinerande. Den enda som lyckades bidra till deras krig var någon som togs av misstag.
Kirk:
-Ja, det var ju bra att han inte kan sprida den kunskapen vidare i sin egen tid. Vi söker lite på honom i databasen och ser om vi hittar något.
De söker i skeppets databank efter Adolf Hitler och ber skeppet att undvika resultat om den tyske ledaren. Där hittar de en artikel som beskriver hur en polis hade knackat på och gått in då han rapporterades saknad och hittade mannen som av någon oförklarlig anledning drabbats av så svåra psykiska problem att han inte längre är kontaktbar. När vårdpersonal var på plats plockade de in honom och förde honom till ett mentalsjukhus som han sedan aldrig lämnade. När eftersökningar gjordes i hans hem för att ta reda på orsaken till den plötsliga åkomman hittade man rester efter flera olika djur som dött efter att de torterats.
Kirk:
-Nu känns det inte längre lika jobbig. Det här var ju ett monster.
Spock:
-Ironiskt nog visade det sig att den personen som verkade hata djuriskt liv och intresserade sig mer för växtliv själv blev en grönsak.

Kirk skrattar åt en gravallvarlig Spock, tittar in i kameran och blinkar med ena ögat.

lördag 11 augusti 2012

En gräsänklings matdagbok.

Det är konstigt hur snabbt man kan komma ur sina vanliga matvanor.
Normalt sätt är det jag som lagar mat hemma. Det behöver inte betyda att det alltid är 2 timmars matlagning bakom. Tvärtom, det brukar vara rätt snabblagad mat men ändå lagad mat.
Nu när sambon är bortrest på semestern är glädjen att laga en ordentlig måltid lika med 0.






Dag 1.

Frukost: Uteblev.
Lunch: Uteblev.
Middag: Broccoli och microvärmda köttbullar.

Dag 2.

Frukost. Uteblev.
Lunch. Fil blandat med spenat.
Middag: Tre 90-gramsburgare (bara köttet) med broccoli och 2 ägg.

Dag 3.

Frukost. Uteblev.
Lunch. Två 90-gramsburgare inlindade i tortillabröd med hackad gurka och tomat.
Middag. Återstår att se. Troligtvis inte.

Nu tar matlagningen på sin höjd 2 minuter.

fredag 27 juli 2012

Revival

Man kan inbilla sig att bloggen får liv för att man skaffar en blogg-app. 🐨

onsdag 14 september 2011

the return...

Den här berättelsen handlar om ett avgörande ögonblick.

Denna gång börjar historien på buss 17 på väg hem från ett besök på östra sjukhuset.
Jag var där på undersökning för en gammal sjukdom som jag inte tänker beskriva djupare just nu.
Efter att lite förudmjukande ha beskrivit exkrement för en person jag aldrig har träffat kände jag mig inte som någon superhjälte. På väg hem begrundade jag det svar jag fått.
Jag försökte koppla bort den smått omysiga känsla genom att läsa en bok. Efter 3-4 hållplatser händer det.
Jag anar att något stort är på väg att hända när bussdörrarna öppnas och tittar upp från min bok.
Det börjar att jag ser att någon försedd med en truckerkeps kliver på.
Jag vrida huvudet lite för att se lite bättre.
Jag sitter längst bak till höger på bussen och ser inte så bra därifrån.
Personen som kliver på börjar gå åt mitt håll och tittar ner så jag ser inte dennes ansikte.
Vad jag däremot ser är skinnjackan, blåjeansen, ett par stora hörlurar och något som jag antog var en smartphone i handen.
Jag kom att tänka på teknologiutvecklingen och han tänka på hur guld det är att jag med bandet jag spelar med släppt en splittkassett med ett brasilianskt punkband.
När personen med truckerkepsen kommer närmre ser jag att smartphonen inte är någon smartphone utan en kassett-freestyle. Fan vad guld är min första tanke.
Den här personen kör stenhårt på skinnpaj, truckerkeps, jeans och freestyle.
Det är uppenbart ingenting personen skäms över utan denne visar i princip upp den för alla omkring.
Personen har ett budskap till alla i bussen.
"Jag skiter i alla dina värdelösa vanor och normer! Jag bryr mig inte ett piss om vad du tycker. Du är en idiot som har gått på köphysterin och säljer din själ för att ha råd med någonting som företagen har sagt åt dig att du behöver fast vi i 20 år har haft det framför oss hela tiden. Det har inte att göra med att du vill lyssna på musik längre. Det handlar om att du desperat vill visa att du duger till genom att säga förlåt och acceptera vad marknaden säger att du har för livsstil. Förutom att din livsstil inte har att göra med någon vald stil utan en av marknaden påtvingad försäljning."
Den här personen har vid det här laget blivit min idol. Den nya tidens profet och frälsare.
Jag vill inget hellre än att kasta mig framför hans fötter och gråtandes be mig att få slå följe och få ta del av denne upphöjdes gudomliga budskap.
Det är ingen tvekan om att just detta ögonblick är en vändpunkt i mitt liv. Det är här mitt nya liv börjar.

Den nya frälsaren kommer närmre och närmre och mig och sätter sig precis bredvid.
Jag är paralyserad av upphetsning och all förväntan och känner att mitt salivförråd helt tagit slut.
Sakta, sakta börjar frälsaren vrida på huvudet av mitt håll.
Mina fingrar är helt iskalla och jag känner att bristen på blodtillförsel till huvudet gör att jag känner mig svimfärdig. Jag spänner hela min kropp och borrar högerhandens naglar i armstödet på bussen.
Nu tittar han rakt emot mig och jag förstår ingenting.
Den nya frälsaren...      ...har downs syndrom.

Jag försöker säga någonting men då jag är helt torr i hela munnen blir mina tafatta försök till frågor mest ett smackande.
Jag känner mig alldeles varm men samtidigt iskall och kallsvetten pärlas i pannan.
Han tittar på mig en kort stund och sliter sen sedan fram en kassett direkt från innerfickan på sin skinnjacka och byter band i freestylen.
Jag sitter som förstenad i vad som känns flera timmar.
Jag säger ingenting men frälsaren ser rakt in i min själ och har sedan länge läst av hela mig.

Efter ett tag när jag blir mottaglig ser jag hans svar i hans ögon.
De säger mig:
-Ja. Det stämmer men det är ok.
Jag förstår inte vad han menar men jag lyckas slappna av lite grann och spänningen i kroppen börjar sakta avta.
Vi sitter tysta bägge två och han vänder huvudet och tittar framåt.
Jag förstår att han inte tittar in i bussen. Han ser in i framtiden, han ser i det förflutna och han ser allt.
Från den första amöban på jorden till den sista varelsen i universum.
Det är då jag inser storheten i att han talat direkt till mig.
Han går av bussen och tittar tillbaks till mig och upprepar återigen:
-Ja. Det stämmer men det är ok, innan han går av bussen och försvinner in i folkhavet vid nordstan.
Alldeles matt sitter jag och begrundar vad det egentligen är jag har fått svar på.

Innan jag stiger av bussen slår det mig.
Han har inte svarat på mina tankar om att han har downs syndrom.
Det gällde inte honom alls.
Det han svarat på är mina frågor som är rotade i mitt djupaste inre.
-Finns det någon mening med min existens?
-Jag har så många fel och brister. Kan jag verkligen leva här?

Efter den insikten lämnade jag bussen och gick hem. Istället för ett obehag som innan denna händelse känner jag istället ett behagligt lugn.
Jag kan se tillbaka på min förra berättelse om de skrikande tjejerna med downs syndrom ur ett helt annat perspektiv. Jag flinar inte längre åt dem. Det är mig jag skrattar åt.
Det är jag som var clownen som inte såg min egen del i berättelsen som den livsnervösa människan som sökte bekräftelse genom att skratta åt några med downs syndrom.
Jag ser inte längre ner på människor med downs. Jag ser upp till dem. Det är trots allt de som har fått mig att bli en helt annan människa. En människa med livsinsikt.
Genom att dela ett par minuter med en med downs syndrom fick jag ett lugn som jag sökt i snart 30 år.

Jag kan stolt säga att jag blivit ägd av en person men en extra gudomlig kromosom.

torsdag 1 september 2011

sakligt nu, sakligt...

Jag ska försöka att på ett sakligt sätt beskriva nyss skådade betraktelse.

På väg hem från jobbet byter jag spårvagn och förbereder mig för att hoppa på nästa vid nordstan.
Mitt emot spårvagnshållplatsen står två perosner av kvinnligt kön och bråkar. De är uppskattningsvis 150 centimeter långa och runt 20-25 år gamla. På bägge personer är ögonen väldigt centrerade i ansiktet på både höjden och längden.
De talar bägge något osammanhängande och har ett väldigt yvigt kroppsspråk.
Den ena personen, som jag härefter refererar till som person A, skriker till den andra personen, som jag kommer att kalla person B, och jag uppfattar "-jag tänker lämna dig här".
B svarar med att skrika tillbaks till A: "-Gör inte det! Då blir jag ju ensam!".
A stannar upp för några sekunder och svarar med att skrika något som endast innehåller vokaler.
B svarar snabbt med att skrika något som innehåller ännu färre vokaler.
A skriker ett kort skrik och börjar i snabb takt gå ifrån spårvagnshållplatsen och ämnar lämna B ensam kvar.
B börjar följa efter A och vevar mycket med armarna och skriker återigen. Ännu högre och fortfarande bara vokaler.
A tittar inte åt B's håll utan fortsätter att gå.
B skriker ännu högre, stannar och börjar slå huvudet i ena stolpen tillhörande spårvagnskuren.
A vänder sig om och skriker "-Men vänta! Sluta!"
B slutar slå huvudet i stolpen, håller händerna mot pannan och börjar gråta högljutt.
A går tillbaka, håller om B och bägge går därifrån.

Jag tänker inte kommentera betraktelsen med några värderingar.

Uppdatering. 3:e sept.
Men nu kan jag inte hålla mig längre..
Jag dog inombords när jag såg detta. Man har ju ofta hört att när någon nyser men inte nyser helt ut utan försöker hålla den inne så försvinner en massa hjärnceller.
Jag försökte vara en anständig medborgare och inte lägga mig ned och grina ut njuren men höll mitt kompletta asgarv inne. Man brukar säga att ett gott skratt förlänger livet. Att hålla det här inne gjorde att en liten, liten bit av min själ förgicks och jag kan ha dragit på mig en nervskada.

tisdag 12 juli 2011

politik..

Det här blir inget långt inlägg. Måste sova för att komma upp tidigt och hämta åtgärdad bil och sen åka till jobbet.

Jag är inne på facebookgruppen "Mejla din bild till Jimmie Åkesson" angående att någon skriker åsiktsregistrering för någon journalist som tog lite bilder. Jag har sett videon men har svårt att dra parallellen till åsiktsregistrering.
Hur som helst.

Det som är spännande är att i den gruppen är det många som skriver sina åsikter.
95% av de som skriver försöker bara ge sin, till synes, snäva bild av verkligheten.
Många är självklart anti-SD och väldigt många är pro-SD.
Inte många verkar ha någon självdistans utan antingen är man 110% SD eller 110% mot SD.
Som att fansen till manowar och slipknot skulle göra upp om vilket det bästa bandet var.

En länk som dyker upp med 20 minuters mellanrum som är pro-SD är länken ni kan se nedan.
Skrattretande. Jag förstår var man vill komma någonstans, likväl som jag stör mig på nazistgrupper stör jag mig på grupper som AFA som bara är varandras motpoler men att säga att alla antirasister är anti-vita är det största skämt jag sett. Inte ens hardcore-patrioter kan väl tycka att det här är en genomtänkt och bra video som på ett bra sätt får fram vad de står för.
Pro-SD har en förmåga att se sverige som en dystopi med allt som har med invandrare att göra. Bara valvideon tyckte jag sa en hel del.

Å andra sidan i de anti-SD's läger. Vi har de som skriker rasist till den som kritiserar invandringen och som en motpol till pro-SD som säger att varenda slant går förlorad på de där invandrarna kommer helt fantastiska argument.
"Sverige tjänar ofantliga summor på invandringen från krigsländer", Jasså? Ofantliga!?

Jag känslan av samma starka källor som ligger till grund 30 sekunder in i följande videoklipp:

Självklart finns det välutbildade som flyttar hit och får bra jobb och drar in pengar till sverige men är det verkligen en majoritet? Är inte de flesta som kommer hit lågutbildade, har svårt att få jobb och därmed kostar mer? Jag ska inte säga något, jag har inte själv några källor att flasha med så jag sitter inte inne med en absolut sanning men det låter mer rimligt. Därmed är det inte sagt att det blir samma dystopi som en pro-SD förespråkare kan hävda men det kanske faktiskt inte ger så mycket?
Jag skulle vilja uppmuntra till att försöka tänka lite djupare, kanske ha lite fler infallsvinklar och inte bara välja en sida. Det blir lätt som att välja fotbollslag annars. Man står fast vid sitt lag även fast de kanske inte går särskilt bra för dem och fast några av spelarna inte är särskilt bra.
Lite klen jämförelse måhända. Det är ju inga tisdagskalsonger direkt.

Nu kommer århundradets liknelse!
Istället för att du står vid kinabuffén och bara väljer att äta friterade räkor med sötsur sås skulle jag rekommendera att ta lite av varje. Förutom att äta några räkor kan du ta friterad kyckling som ändå kanske är lite samma sak men ändå lite annorlunda men du kanske lassar på lite stekt biff med bambuskott på ena kanten och tar några vårrullar med extra soja i andra kanten. Det kan göra dig gott.
Slutsats: att bara välja samma mat från det politiska smörgåsbordet ger dig skörbjugg.
Försök att se vad som ligger bakom argumenten från alla parter.

Make till pretentiöst inlägg kommer ni nog aldrig mer att skåda. Jag är inte mycket av politiker så det kommer inte bli många mer sådana inlägg.