Starta nytt band

Ja, det är sant.
Jag ska starta ett nytt band.
Så jag söker bandmedlemmar.
Det ska helst inte vara så många och de ska inte göra någonting.
Vi ska inte göra någonting över huvud taget.
Vi ska bara sitta och spela TV-spel, titta på TV eller sitta och slösurfa framför datorn.
Ingen ska komma med nya idéer. Är det någon som får för sig att göra något ska det vara gammalt och beprövat. Alla måste direkt veta exakt vad de ska göra. Ett alternativ är att det finns klara direktioner annars känns det jobbigt och då är det inte värt att göra. Ska någonting absolut göras måste det ske i så få steg som möjligt. Är man någon gång less på att bara sitta kan man exempelvis gå ut och gå. Helst utan något mål. Gå med förhoppningen om att man snubblar på något eller att rastlösheten helst ska lösas av sig själv.
Ska någon utomstående vilja att vi ska göra något ska det helst göras under suckar och gnäll och vi får absolut inte komma med idéer på vad det ska vara. Förutom att gå.. ...och kanske dra till med "gå på bio" för det är ett rätt säkert kort. Frågar någon vad vi ska se måste det genast bli gnäll och suckar över att det ska bestämmas film. I allra värsta fall drar vi till med någon film som kanske inte verkar bra utan mest för att få gå iväg på filmen.
Underförstått är att vi inte har några intressen.
Jag har med minsta möjliga ansträngning gjort ett skivomslag.
För att alla inte ska behöva tänka någonting ska jag förklara vad som betyds.
Roger Mortis är vi. Det är bandnamnet.
Vi heter det för att vi får rigor mortis att verka levande. Vi är ännu tråkigare. Därav Roger Mortis. Tankarna ska inte dras åt Roger Moore som en spännande filmskådespelare. Tankarna skall snarare dras åt 46-åriga revisorn Roger 1956.
Human 2.0 är skivtiteln (som jag för enkelhetens skull inte ens kommit på själv. Snott...) vilket menar att vi är vuxna och är en tråkigare variant av mänskligheten.
Stolen i bakgrunden symboliserar att vi vill sitta still. Källarutrymmet står för vår asociala natur. Vi vill sitta still och hålla tyst.



Jag har också för enkelhetens skull förberett en låtlista för att ingen ska behöva tänka utanför ramarna.

1. Jag tar och diskar.
2. Men.. ...ska vi gå ut och gå då?
3. Suck, pust och stön... ...ok då...
4. TV-spel, en hel kväll.?
5. Antientusiasm
6. Utanför ramarna? Jag trivs bra i mitten..
7. Tänka nytt?
8. Sitta still.
9. Tråkigt - en sysselsättning.
10. Tråkigt 2 - en livsstil.
11. Vad vill du äta då?
12. Gamla vanor är goda vanor.
13. Initiativ = nej.

Vi ska inte ut på turné, vi ska inte ens spela in skivan. Vi ska inte ens umgås utan var och en ska vara tråkig på sitt håll. Går det bra utökar vi och går från band till sekt.

Det här är inte någon pik till någon utan handlar bara om att mig och min tråkighet.
Jag börjar själv tröttna på den...

Emo

Do you wonder why our mellanmjölk dress in black? Why never see bright colour on it's back? För att mjölk spelar roll! Mjölk bryr sig om miljön! Mjölk försöker inte bara låtsas som ingenting utan tar tag i problemen. Hade det inte varit för mjölk tror jag ingen hade uppmärksammat de miljöproblem vi har idag... Jag tycker det är meningsfullt. Tack mjölk!
Tack!

Roligt att atombomb finns med i ett turkiskt ficklexikon.. Man vet aldrig när man behöver det...

typsnitt..

Såg nyss slutet på en dokumentär om typsnitt.
Måste ladda ner den och se den från början. Tror att den hette Helvetica eftersom den handlade om typsnittet.
Jag fastnade direkt såklart. Tönt som man är...

Det kommer att vara nästa insnöingsprojekt misstänker jag.
Vet inte men jag gillar väl när man kan läsa in mer saker än vid första ögonkastet.

Tydligen är det inte många som använder det gamla typsnittet Fraktur eftersom det var ett typsnitt som blev knytet med Nazismen då det användes flitigt i propaganda osv..

Intressant skit..

negativ..

Jag ska egentligen inte skriva något nu utan det är marsch pannkaka rakt i säng (var kommer det uttrycket från egentligen? marsch pannkaka? jaja..).
MEN, jag måste skriva lite om helgen hittills.

Vi börjar med i fredags.
Då den största delen av dagen är ointressant kan jag säga att jag som vanligt jobbade kväll. Runt 16-tiden hade jag lunch och då jag inte orkat laga någon matlåda fick det bli köpemat. Matställen på kvällen runt mitt jobb är i begränsat antal och då jag var tvungen att korsa ett av de 4 elementen.. ..snöslask... ...fick det bli den bekvämt belägna macken som erbjuder en mängd olika lågkvalitativa maträtter till ett inte särskilt fördelaktigt pris.
Jag var inte så hungrig så jag köpte en grillkorv och en baguette.
Vid förtärandet av grillkorven möttes jag av den tillfälliga insikten:
-Den här är inte 100% nygrillad... ...men jag hade ändå lagt ut 15 kronor på korven, en dryg tredjedel av min månadslön, så jag åt upp både den och baguetten.
Efter ungefär en timme kände jag hur magen började slå knut på mina tarmar och den obehagliga känslan av illamående började långsamt tilltaga.
Lojal arbetare som jag är försökte jag givetvis stå ut tills arbetspassets slut men mitt bedrövliga tillstånd tvingade mig att avrunda ett par timmar tidigare då jag inte längre kunde koncentrera mig på mina arbetsuppgifter.

Innan jag nådde slutdestinationen hemmet passade jag på att, blek och förrvirrad, inhandla diverse matprodukter som skulle användas som föda till nästkommande dag med chinchillautställning på agendan samt agera kattpassare.
Väl hemma hjälpte jag till så gott jag kunde med de förberedelser som krävdes inför avresan.
Jag gick och lade mig runt 02.00, smärtsamt förstående att denna tidpunkt för sömn är på tok för sen för den tvåtimmars bilfärd som väntar vid 07.00 nästkommande morgon.
04.00 vaknar jag till då min mage inte längre vill samarbeta och helst vill avlägsna det innehåll som tidigare förts dit utan någon som helst belåtelse.
Efter att ha delat maginnehållet med klosetten hade illamående avtagit och jag kände mig nöjd över det val som min kropp tvingat på mig.
Efter en stunds tvivelaktigt tänkande lyckades jag somna bara för att av vad som kändes som ett ögonblick vakna till 06.00 för att gå upp.
Det tillfrisknande jag tidigare känt gjorde sig inte längre påmint utan hade bytts av ytterliggare illamående och även tillsatts av en gnutta yrsel.

Skeptisk i sinnet lovade jag min sambo att jag orkade med chinchillautställningen men tvivlade när jag kände att min kropp endast erbjöd en liggande ställning. Efter en stund kände jag dock att jag åtminstonde skulle kunna åka till U, en chinchillauppfödare som skulle med på utställningen, och där se hur situationen utvecklades.
Väl där insåg jag att jag faktiskt mådde lite bättre och kunde ta mig till utställningen.
Humöret tilltog och den ovanliga känslan av att jag skulle hitta till vår destination gjorde humöret starkare.
Bilresan gick bra, vi kom i tid och utställningen kom igång kl 10.00.
Vi satte oss ned vid ett bord för att bevittna spektaklet.
Efter någon timme börjar misstankarna om att detta kanske inte är snabbt avklarat komma då den första kategorin chinchillor inte är färdigdömda och många fler kvarstår.
Här måste jag komma med ett erkännande att jag utan någon som helst information själv hade räknat med att det skulle kunna ta 4-5 timmar.
När vi 9,5 timmar senare är klara har bristen på sömn gjort sig påmind och den vägsträcka som tidigare känts misstänksamt behaglig kändes som att den expanderat tusenfalt.

Men det var väldigt skönt att komma hem. Chinchillautställningen bestod mest av väntan på att domare skulle komma med beslut. Vi åkte iväg runt 07.30 och kom hem vid 21-tiden och både jag och V (som förövrigt inte sov alls natten innan) var rätt trötta när vi kom hem.
Nu vet jag knappt längre vad jag skriver så jag tror att jag avrundar här... ...det kanske kommer någon fortsättning någon annan gång...

göteborg...

Ja....